nu har klockan slagit om till vintertid.

(08.45, fast egentligen är klock 09.45 på riktigt. min tid.)

vaknade av väckarklockan som jag ställt på ringning 9.15, jobbar upp ett triumferande leende på mina nyvaknade läppar. tvingar mig själv att stanna under det varma, sköna täcken fram till 9.18 då ytterligare en väckarklocka, mobillarmet, går igång.
jag flinar glatt för mig själv; pappa har försovit sig, precis som jag förutspådde! jag var smart nog att ställa klockorna igårkväll för jag räknade kallt med att jag var den ende som skulle vakna på morgonen. nu skulle jag få chansen att rub-a det i hans face.
inget ljud hörs utifrån hallen, jag är en kvart försenad i tidsschemat.
jag planerar ljudlöst min sena entré då jag lugnt knackar på dörren, harklar mig, och påminner om att han försovit sig medan jag är i tid.
jag reser på mig och mitt illvilliga leende, klättrar, vig som en puma med ryggskott, ur sängen och i tofflorna. går ut genom dörren och ut i hallen och sträcker girigt min högra hand mot mina föräldrars handtag samtidigt som min vänstra hand (så exalterad att den nästan skakar) knyts till en perfekt knackarknytnäve och... inser att kökslampan är tänd!
ingen lämnar den tänd över natten.
jag hejdar händerna i de invanda väckarrörelserna när ljuset leker i vänstra ögonvrån. jag vänder sakta upp huvudet mot ljuset för att sen inse att det intve var inbillning. det stämde. det är tänt i köket!
jag går neråt med dystra steg i trappan och småviskar "Hallå?". pappa kommer studsande (fick jag intrycket av när jag jämförde med mitt sätt att avverka trapporna) och hälsar godmorgon. i köket hänger klockan som alltid på väggen, och klockan visar 8.21.
8.21
jag trodde att jag skulle få chansen att väcka pappa med ett flin värt en oscar-vinnare för att kunna säga att jag inte försovit mig. ist visar det sig att man under natten skulle ställt om till vintertid (where's the fun in that?) och jag har totalt missat detta i uppståndelsen över all min créme-gråa väggfärg!
jag tappar hakan en aning, återvinner fattningen, kommer över förlusten i att inte få väcka någon på 5 sekunder blankt. säger "jaha...", vänder mig om och hasar mig upp till datorn istället.
jag ogillar överraskningar som förstör min morgonsyssla.

DAMN YOU WINTERTIME!