läs inte det här om du bryr dig

ibland behöver man bara en famn att krypa upp i. någon som kan hålla om en och lyssna på allt man har att säga, det spelar inte så stor roll vad det är bara man får säga det. någon som lyssnar och bryr sig utan att fråga, utan att ifrågasätta och utan att ge en lösning på det. bara lyssna och trösta.
ge en trygghet genom att finnas där.
någon som tror på att det går att vara ledsen och upprörd utan att det finns något som, enligt dem, går att vara ledsen över.

det finns en tomhet som sätter sig, inte bara i själva magtrakten, utan i hela kroppen, som går ut i varenda fingerspets och upp i huvudet och i ryggen och ner förbi vaderna och ut i fötterna. en annan sorts tomhet än hungerkänsla. en tomhet som gör att man så gärna vill fylla upp med nånting, ingen aning om vad, men hur mkt man än äter, springer, pratar, gråter, så blir det bara värre.
till slut kommer smärtan inifrån och sprider sig från magen och upp i lungorna och hjärtat, och det känns som om man ska sprängas inifrån. smärtan blir outhärlig och det enda sättet man kan få bort den på är att skrika tills allt det onda är borta igen, då man återigen är lika tom som man var innan, för det var i alla fall bättre.

allt var så vackert. gatlyktorna, den kolsvarta, tysta skogen. dimman som smög sig på runtom mig. den halvt molniga himlen med några skymtande stjärnor.
det var längesen jag var så ledsen med en så vacker bakgrund. jag kunde inte stanna kvar där länge.