ang. min arbetsintervju imorgon

hon (23:42):
kan du inte be att få flytta på intervjun då?

jag (23:43):
han ringde ju idag och ville prompt att jag skulle dit imorgon

hon (23:43):
haha, satan!

jag (23:43):
den jäveln hörde att jag var utan röst, jag lovar det var därför han sa imorgon

hon (23:44):
elak jävel då med andra ord...hur tänker du göra?

jag (23:47):
gå dit och äga ut honom i en orddebatt!

hon (23:47):
yey! *hejar på*

jag (23:47):
om inte det funkar tänker jag frusta iväg några baciller på honom, och sen tänker jag skrika åt honom med min hesa röst och slänga en hamburgare på fönstret när jag går.

hon (23:49):
haha, tycker bäst om hamburgaren på fönstret! passa på att sikta på ögonen när du vräker baciller över honom. man är tydligen känslig där.

jag (23:49):
..så du tycker att jag borde spotta honom i ögonen?

jag (23:49):
jag har hört att spottet innehåller mkt baciller.

hon (23:52):
du kan ju vänta tills det känns som om intervjun går skit (om den gör det), men annars har du min välsignelse att spotta på. ^^


jag känner tröst i detta. jag står inte ensam. jag har stöd. hon backar upp mig!
all you need is a hug and some ice cream.

S

wow, dagens klimax, veckan happening, årets höjdpunkt..:

jag fick höra S recensera sin strippning via telefon! S tog av sig byxorna och satte på sig andra.

and the sun will set for you

jag saknar att ha band, saknar att ha ngt att göra varje kväll och att åka iväg bara för att spendera min tid i ett skabbigt, mysigt, heminrett rum tillsammans med ett gäng, för mig, totala främlingar som satt och bara hängde tillsammans med musiken.

jag är trygg i tystnaden

idag, när jag gick till honom, var det första gången efter våren då jag kände hur kylan bet i kinderna på mig. klockan var inte mycket mer än halv nio på kvällen, trots det kunde man se stjärnor skymta bakom molnen på den mörkt blå himlen.
jag hade klätt på mig en fleecehalsduk dagen till ära, men jag förbannade min tunna kavaj när jag frusen travade nerför backarna med händerna djupt nerstoppade i fickorna. hösten hade smugit sig på utan att jag hade varit medveten om det, och det kom en ruggig, kall vindpust som nästan fick mig att tappa andan.

ibland behöver man det där säkra som bara närheten av en annan person kan ge. man behöver få tröst och bli försäkrad att allting som händer en själv, det händer alla andra också.
när livet känns sådär outhärligt och kallt, och allting man tar i känns som om det vore -47 grader kallt och man fryser fast vid det som en våt tunga fastnar vid en frostig lyktstolpe, när man till slut finner sig själv gå runt med ett fejkat, påklistrat leende vart man än går, eftersom det krävs mer kraftansträngning att släppa det och sen återuppta det nästa gång man träffar på en människa som inte får se in under ytan, då behöver man en kram. jag hävdar bestämt att det inte finns några piller i världen som kan göra en så lycklig som om man får en varm, go och, framförallt, ärlig kram!
ibland kommer det timmar, veckor och till och med månader då man inte ser någon ljuspunkt. man går runt i en suddig, grå sörja och kan för ens liv inte förstå hur det kan ha blivit så fel, och när man äntligen får syn på honom, då håller man sig tätt, tätt intill, nästan så som man desperat klamrar sig fast vid räcket när man hoppat men insett i själva hoppet att man aldrig ångrat sig så fatalt som den här gången!

jag höll mig fast och lyssnade på honom, hörde hans utläggningar om arbete och stress dels över att jobba men att samtidigt kunna behålla den sociala kontakten med sina vänner, och jag tänkte i mitt stilla sinne att hur svårt är det egentligen inte för en människa att fortsätta ha sitt nära förhållande till vänner och familj, när allt man gör är att ytligt skapa kontakter som man aldrig någonsin önskat lära känna.
man ler, sväljer ner de kväljande känslorna som stiger mot ytan som svar på ens eget, lögnaktiga uppträdande, och skakar glatt hand med diverse främlingar, samtidigt som end undermedvetna svär högt och protesterar mot att släppa ytterligare en människa in på livet.

jag är en människokännare. jag vet hur de flesta tänker och om jag får ett kortare tidsintervall på mig, så kan jag även lära mig att läsa av deras kroppspråk och lära mig deras vanor.
jag ser ett mycket stort nöje i att observera okända personer för att sedan tänka mig in i deras liv, bakom deras ögon. att kunna byta skal och liv, om än bara för en kort stund.
jag tycker om att sluta ögonen och tvinga fram bilder på mina nära och kära, döda som levande. jag vill se dem framför mig när jag är osäker, så jag skapar en mental bild av en leende och välmående bekant, för att sedan dra upp läpparna i ett framtvingat leende och öppna ögonen och fortsätta min dag.
det gör mig lycklig.

han sa det som är så uppenbart.
ibland behöver man bara vara tillsammans. höra tystnaden.
höra den andres andetag, som ibland övergår till en avslappnad, djup suck.
känna värmen av en person bredvid en. en person som man vet att man kan lita på, som skulle göra allt för en och som man skulle göra vad som helst för.

jag tvingade mig själv att resa på mig och tittade på klockan. 23.45. han ska jobba imorgon.
jag gick ut och blev följd en bit.
himlen hade nu hunnit bli alldeles stjärnklar, och tystnaden omslöt oss som en vänlig famn. vi gick där, i mörkret och i tystnaden, och andades djupa andetag som skapade dimma när vi andades ut. två stycken var vi. vi som gick i mörkret i den trygga tystnaden, med kylan över våra ansikten.

jag var lyckligare än jag varit på väldigt länge.
tack min vän.

jag kan leda er på resan i österrike! :D

JAG KOM IN!

inser ni, att jag kommer bli sveriges äckligt grymmaste reseledare i alperna?
fan så glad jag är!

AAAAAAAAAAAAAAHHHHHH!!

23 november - 1 december,

byebye sweden

cuz..

österrike, bad gastein..

HERE I COME!

nu gjorde hon det igen.

hon gjorde mig glad, väldigt glad. min kära lilla mamma.
hon sa att jag var söt.

you've got a call!

I got a call from a dude about a future job! are we excited or what?!

han bröt på något icke känt språk (jag gissar iran, irak) och pratade lugnt och sansat, och när vi väl kommit över starten på samtalet, där vi hela tiden pratade i mun på varandra, snubblade över ord och avbröt varandra, då gick det riktigt smidigt.
timanställd, eyh? jatack, det kan jag tänka mig. önskelön? vetefan, allt är bättre än min lön i somras. hårt arbete, stressigt och pressande? finally! jag har längtat efter detta!

- do tror att do klarar af stress o myckettt hårt arbete?
- ja, det vet jag med säkerhet att jag gör. mitt sommarjobb gick ut på att, dygnet runt, kunna hantera alla situationer som kunde uppstå och uppstod med och runt 14 ungdomar på läger. jag kan hantera stress, och jag har inget emot att ta i och jobba hårt.
- bra. du låter säkert!

tack, min vän, för att du väckte mig klockan 9.20. jag är säker på att du uppskattade min morgonröst under den muntliga jobbintervjun.

today I shall look for more jobs in donken och i allum. tacka gud bara jag slipper vero moda med sin hyperextremt kassa musiksmak!

stalker: jag kommer att ha kavaj på mig.
med vänlig hälsning, tyko