frustration.

på under 2 veckor har jag lyckats göra två personer fly förbannade på mig, samt gjort en person ledsen och ett gäng fundersamma. jag känner att det nästan är rekord, förutom då jag sabbade ett jobb för att s låg i koma och vägde lite påp dödsgränsen och jag fick dagliga sms-uppdateringar. det var också en av mina höjdpunkter i livet, få ggr jag känt mig så frustrerad över att vara så maktlös men ändå så medveten (om man bara vore 5 år igen, då hade det inte spelat ngn roll för man hade ändå inte förstått jota av ngt).

vad som gör mig mkt fundersam är hur olika tjejer och killar tolkar vissa uttryck och saker som de ombeds göra. eller nu kanske jag var lite generaliserande, det kan vara bara den killen som jag snackade med som inte förstod _alls_ vad jag försökte få honom att förstå. i såna fall kanske jag var otydlig, men jag tycker väl ändå att "ta avstånd från och inte umgås som kompisar utan bara behandla henne som en inneboende som betalar hyran" är ganska tydligt. för mig innebär det då att man inte behandlar personen som en bästis och låter personen sköta sig själv, snarare än gullar med denne och fixar middag och kollar på filmer. det är enligt mig inte att vara mer avståndstagande.

lite frustrerad stundvis. typ nu. men det är tur att jag har mitt jobb och alla snälla människor här, det känns helt plötsligt mkt bättre.
och imorgon är det en liten sväng till läkarn som gäller. efter det, då jävlar är allt klart och avslutat.